-

Flickemonstrena som jag och Lina coachar spelade jättebra nu i helgen! Det är kul att se, även fast vi inte vinner så går det framåt, det är allt som räknas!:)

Uch jag hatar humörsvängningarna jag får! Kan sitta och skratta, och sen så kommer saknaden, så sitter jag och gråter istället. Jag kommer vara evigt tacksam för alla som har ställt upp för mig. Mamma, som stannade hemma från jobbet med mig för att hon såg hur dåligt jag mådde. Pappa som på sitt vis försökte ge mig sina visdomsord, Toffe.. ja han finns där på sitt eget sätt=)
Och alla kompisar såklart. Utan er hade jag nog inte klarat mig.
Trots det känner jag mig ensammast i hela världen. Trots att jag vet att jag bara behöver ringa så finns det någon där.

Ibland försöker jag tänka att en enda människa inte är värd att få mig så nere. Men om man inte fattar vad som gick snett? Vad gör man då? Om man levde med allt man ville ha, och det bara plötsligt rycks bort, utan förvarning, då är det klart man blir lite nere. Eller?
Lite nere är kanske inte rätt ordval, för just nu känns det som att jag inte kommer upp igen.