-

Ut, till landet. Ut till Robban, för att fira 20 års-dag. Det var en vecka sen, men mycket att ta in.

För första gången på över ett halvår så går jag ner igen, till bussarna vid Slussen. Allt känns bekant. För bekant för att ändå vara så avlägset. Och jag sätter mig på bussen, åker den sträcka jag åkt så många gånger förr.
Vid nacka trafikplats börjar min radio spraka, och jag  tänker att "just det, här är det ingen mottagning nej". Förundras över vad jag minns, och vad jag har glömt bort. För där jag sitter och funderar, så kommer jag på att jag har glömt vilken station jag brukade resa till. Jag ser platsen alldeles för tydligt framför mig, busshållsplatsen och cyklarna, men inte namnet. Jag tror det är förträngt med vilje.

Av ren sentementalitet sitter jag och saknar. Saknar fast jag vet att det inte var menat att bli som jag först trodde.
Vad gör han nu?
Tänker han någon gång på mig?
Kommer jag att känna samma sak igen, med större framgång?
Jag vet inte och det gör mig smått galen.

Trots det så är jag tacksam. Jag vill inte för allt i världen stryka det som hände, eftersom det fått mig att uppskatta mycket mer. Han lärde mig saker, som jag inte ens tror att han själv vet om. Men med större uppskattning kommer också större saknad. Inte just saknad efter honom eftersom jag vet att det inte skulle bli. Men saknad av att vara behövd.
/